fredag 15 maj 2015

Un viaje en América Latina - La República Dominicana

Día 1. Hace 24 horas, mi familia y yo viajamos de Copenhague a Nueva York con avión. Allí tuvimos que esperar hasta el próximo avión con destino Santa Cruz de Barahona y esta mañana mi familia y yo llegamos aquí. Cuando llegamos tuvimos sueño pero estuvimos felices. Primero fuimos al centro de la ciudad para alquiler un coche. Luego fuimos al hotel. Allí almorzamos. Después de la comida fuimos a la playa. Estuvimos allí hasta la noche. Por la noche dormimos en el hotel. 

Día 2. Esta mañana desayunamos en el hotel. Directamente después mi familia y yo entramos a nuestro coche de alquiler y fuimos a Santo Domingo. Conducimos en la carretera por el mar. Fue una carretera muy maravillosa. Paramos en un restaurante cerca de la costa y allí comimos almuerzo. Después de la comida caminé a la playa y jugué un poco de fútbol con mi hermano. Acerca de una hora después de la comida, entramos el coche y fuimos otra vez. La próxima parada fue en una tienda de recuerdos. Allí compré una camiseta y unos otros recuerdos. Cuando estuvimos listos fue la última distancia a Santo Domingo. Llegamos al hotel a las nueve. Comimos por la noche y dormimos directamente después porque tuvimos sueño.

Día 3. Esta mañana desperté a las nueve y después fui a desayunar. A las once mi familia y yo salimos para ir a una excursión en el centro de la ciudad. Visitamos la casa de Cristóbal Colón en Santo Domingo, se llama Alcázar de Colón. A las dos y media fuimos con el coche a Santiago de los Caballeros, la segunda ciudad más grande del país. Llegamos allí a las cuatro menos veinte y luego nos registramos en el hotel. Por la tarde, salimos para ver la ciudad y cenar. Me acosté a las diez, fue un día muy aburrido porque estuvimos en el coche mucho pero fue divertido también porque vi un paisaje muy hermoso. 

Día 4. Hoy fuimos a un parque nacional que se llama Isabel de Torres. El parque esta al lado de la cuidad Puerto Plata. En el parque hay una montaña que se llama Pico Isabel de Torres y en el pico, que tiene 793 metros de altura, hay una estatua de Jesús. Es una réplica de la estatua en Rio de Janeiro. En el pico hay un jardín botánico también. En el pico comí almuerzo con mi familia y después fuimos a la ciudad para ir a la playa. Nos quedamos allí hasta la noche. Por la noche fuimos a el hotel donde fuimos a dormir. Antes me acosté vi la tele.

Día 5. Hoy estuvimos mucho en el coche. Me desperté a las nueve y media y después desayuné en el hotel. Después de la comida fui a la piscina del hotel. Fue la primera vez que nadé en una piscina en este viaje. A las doce mi familia y yo entramos al coche y fuimos a Samaná, una ciudad en el noreste del país. La autopista fue muy mal, tuvimos que conducir muy despacio. Cuando llegamos a Samaná fuimos al hotel y después a la ciudad. Samaná fue muy hermoso, es mi sitio y ciudad favorito en este viaje. 

Día 6. Hoy fue el penúltimo día aquí en la República Dominicana. Dedicamos el mayoría de el tiempo en el Parque Nacional Los Haitises. El parque esta en una bahía así tuve que ir al barco para entrar en el parque. Fuimos con un barco que salió de Samaná a las diez menos cuarto. Llegamos en el parque a las once. En el parque vi muchos animales diferentes, principalmente pájaros. A las cuatro tuvimos que volver. Por la noche comimos en un restaurante al lado de la playa en Samaná. Estuve triste porque no quise salir y íbamos a ir a Suecía el próximo día.


Día 7. Hoy fue el último día en este viaje. Por la mañana dejamos el hotel y conducimos a Punta Cana, una ciudad en este del la República Dominicana. Allí visitamos la playa. La playa en Punta Cana es una playa muy famosa, hay muchas turistas allí. Después de visitar la playa, fuimos al aeropuerto de Punta Cana. Nuestro avión salió a las tres y cuarto. 

onsdag 13 maj 2015

Konsthistoria - Laokoons död/Laokoongruppen

Om konstnärerna 

Konstverket jag har fått är en staty i marmor som står i Vatikanstaten och den heter Laokoons död eller Laokoongruppen. Statyn är gjord av Athenodoros, Polydorus och Hagesander omkring 170-50 år f. Kr. Athenodoros var son och lärjunge till Hagesander. Alla tre skulptörerna kom från Rhodos, Grekland och alla tre verkade under århundradet före Kristus. 

Syftet med konstverket

Syftet med skulpturen kan diskuteras men det är nog främst att avbilda en religiös händelse. Laokoongruppen består av prästen Laokoon, som står i mitten, och hans två söner, på var sin sida om sin far.

Laokoon kom från Troja, i dåvarande romarriket, som låg i krig med grekerna. Kriget hade pågått i tio år då grekerna kom på en plan att överlista trojanerna. De byggde en trähäst som de fyllde med soldater, seglade iväg med sina skepp och gömde de bakom en ö i närheten och lät en slav stanna kvar. När trojanerna kom fram till hästen sa slaven att det var en offergåva åt tronernas gud Athena. Trojanerna tog då in hästen i staden för att bränna den men på kvällen hade de först en fest. Mitt i natten klättrade soldaterna i hästen ut och dödade trojanerna tillsammans med de greker som gömt sig i sina skepp bakom en närliggande ö. Laokoon kommer in i bilden för han varnade sitt folk för att ta in hästen i staden, han anade att något lurt var på gång. Laokoon var på väg att kasta sitt spjut mot hästen och avslöja grekerna men innan det hände kom det upp två gigantiska ormar ur havet som dödade Laokoon och hans söner. Detta såg trojanerna som ett tecken på att Laokoon hade haft fel och de tog då in hästen i staden. Statyn föreställer alltså när de två ormarna håller på att döda Laokoon och hans söner som försöker kämpa emot. 

Syftet med skulpturen kan som sagt vara att avbilda denna händelse som kan ha haft en stor betydelse för grekerna (som lyckades ta över Troja efter händelsen). Skulptörerna kommer från Grekland och tyckte kanske därför att detta var en händelse som de ville avbilda för de tyckte att det var en vändpunkt eller en viktigt del i kriget mot romarna. De ville kanske även med skulpturen göra andra greker stolta över vad de åstadkommit. Det skulle kunna räknas som att skulptörerna vill skryta med sitt konstverk. Skaparna av statyn kan även ha avbildat denna händelsen därför att det är ett svårt jobb att göra och de ville visa hur duktiga de var. Den romerska författaren Plinius den äldre sade nämligen att detta var väldens bästa konstverk. 

Jag tror att syftet påverkar sättet konstverket är gjort på genom att det är mer detaljerat. Eftersom det är en stor händelse som skaparna vill avbilda så vill de göra det bra. Därför har resultats blivit så bra för de vill inte slarva med något, många skulle kanske få se skulpturen och då ville de inte att det skulle finnas några fel. Skulpturen är välgjord. 

Utseende

Skulpturen föreställer som sagt Laokoon, som står i mitten, och hans två söner, som står på varsin sida om deras far. 

Ormarna
Alla tre är intrasslade i totalt två ormar. Den ena ormen har sin ände virad runt den högra sonens fot. Sonen försöker få sin fot fri. Denna ormens kropp går sedan snett uppåt och vänster på skulpturen; runt Laokoons knän, bakom hans ben, under den vänstra sonens arm, bakom hans rygg och sedan finns (vad som liknar) dess huvud i den vänstra sonens vänstra arm. Den andra ormen är på väg att bita Laokoon i hans vänstra höft, sedan har den slingrat sig runt den högra sonens högra arm, upp över Laokoons arm, bakom hans rygg och sedan försvinner den ungefär vid Laokoons högra arm. Laokoons högra arm ser sliten ut och man ser att den en gång i tiden har trillat av statyn. 1957 satte man dit Laokoons ursprungliga högerarm som hittades 1905. 

Laokoon och hans söner

Laokoon har ett plågat ansiktsuttryck. Han har krulligt, långt hår och skägg och ett lite vridet och vinklat huvud. Hans kropp är muskulös och utsträckt; alla hans muskler ser ansträngda ut. Han står med sitt vänstra ben på marken och med det andra benet står han antingen på något som är högre upp eller så lyfter han det, det är svårt att avgöra i skulpturen (egentligen vilar hans högra fot  på statyns ”fot”).  Laokoon ser lite äldre ut i ansiktet än hans söner. 

Den vänstra sonen ser inte ut att göra lika mycket motstånd mot ormarna. Han ser mer ut som att han har accepterat sitt öde. Hans högra arm är uppsträckt mot himlen och hans vänstra håller för och bort den ena ormens huvud. Sonens huvud är vinklat väldigt snarlikt Laokoons och även sonen har ett skrälligt hår, dock saknar han skägg. Ormen har ett bra grepp runt hela den vänstra sonen. Hans knän dras framåt, de är påväg att pressas mot Laokoons högra knä. Tack vare att ormen har ett så bra tag runt sonens ben ser det ut som att är påväg att falla, han står bara på tårna på sin vänstra fot, det andra benet ser ut som att det kommer bli kapat då det dras närmare Laokoons knä. 

Den högra sonen har ett plågat ansiktsuttryck och kort krulligt hår. Han ser panikslaget mot sin högra hand (vilket han saknar i skulpturen) som om han stirrade rakt in i ögonen på ett spöke. Man hade kunnat tänka sig att en av ormarnas huvuden hade kunnat stirra tillbaka mot honom men det gör de inte. Runt den högra sonens högra armveck har en av ormarna slingrat sig och den ser ut att gå uppåt och åt vänster i bild, i ena änden sitter huvudet som är på väg att bita Laokoon i höften, den andra änden går runt Laokoons arm, bakom hans rygg och försvinner men ser ut att en gång ha gått igenom Laokoons högra arm. Den högra sonen har den andra ormens svans slingrad runt sin vänstra fotled. Sonen lyfter benet och försöker trycka bort ormen. Över sin vänstra axel har sonen något tyg som kan ha varit hans kläder. Det finns även tyg under Laokoons ben (baksidan av hans lår), en liten bit ligger över ormen till höger i bild och sedan lite mer tyg finns under den vänstra sonens rumpa. Båda sönerna ser ut att vara väldigt muskulösa men inte lika mycket som deras far. 

Personerna i verket är inte insatta i någon miljö. Det är bara de och ormarna. Människorna står mot något som ser ut som början av en pelare men det skulle jag inte räkna som miljö, det ser mer ut som en fot till statyn för att den ska vara stadigare. I detta verket är det karaktärerna som är det viktiga, inte miljön. 

Jag tycker att kropparna är lite överdrivet avbildade. Personerna (framförallt Laokoon) är väldigt muskulösa, dock är de inte omänskligt muskulösa. Laokoon ser även ut att vara minst ett huvud längre än sina söner, detta tror jag är meningen då Laokoon är huvudpersonen i verket (sönerna utgör inte en så stor del av berättelsen bakom verket, om de ens är med). Skaparna vill markera Laokoon extra, de vill att han står mer i centrum i bilden (inte fysiskt menat). Laokoon kan även vara större därför att sönerna inte är så gamla eller för att de är kortväxta. Anledningen till varför de är så muskulösa stärker min teori som syftet bakom bilden. Skaparna vill visa att de är duktiga konstnärer så de försöker sig på något svårare; avbilda alla kroppens muskler i rörelse och så att det ser naturliga ut (alltså att de sitter på rätt ställen och är verkligt stora). Det är inte omöjligt att människorna såg ut såhär för länge sedan eftersom de kanske inte hade ett lika stort överflöde av mat. De hade alltså inte lika mycket fett och då syntes musklerna mer. Karaktärerna (främst Laokoon) är väldigt utdragna tack vare ormarna som drar i dem. Detta tror jag har att göra med att konstnärerna vill visa hur duktiga de är. Genom att karaktärerna sträcks ut ser man fler muskler så då får konstnärerna mer kroppsdelar att jobba med och kan även där visa deras skicklighet. 


Jag tycker om bilden. Jag gillar att även om det är en staty av marmor så blir den levande, det är action i verket. Kampen mellan ormarna och Laokoon-familjen blir verkligare. Jag tycker om hur verkliga figurerna är. Alla kroppsdelar, muskler och ansiktsuttryck ser verkliga ut. Alla detaljer i alla kroppsdelar gör även det verket verkligare (det var inte avsett att vara en ordlek). Det stör mig lite att sönerna är så mycket mindre är Laokoon. De ser hyfsat vuxna ut så då kan jag tycka att de borde vara lite längre.



Såhär blev min bild. Den föreställer tre pirater i en strid på ett piratskepp. Piraten i mitten har ett svärd i sin högra hand och håller på att dra sin revolver. Till höger står en kvinna som precis blir skjuten i magen. Hon håller på att falla bakåt. Till vänster står en till manlig pirat. I sin högra hand har han sin revolver som han har riktat mot luften. Med sin vänstra hand låser han upp ett lås som suttit runt hans fotled. Låset går via en kedja till en kanonkula som håller honom fast, han har alltså varit en fånge.

När jag först fick min bild, alltså figurerna jag skulle jobba med, tyckte jag att personen till höger skulle vara en basketspelare. Jag genomförde inte idén för jag kom inte på något sätt att få de andra figurerna att passa in som basketspelare eller idrottare. Min andra idé var att göra pirater och den idén genomförde jag därför att jag kunde få alla figurerna att passa in. Jag ändra lite på några figurer för att förbättra bilden. Piraten i mittens ena arm ändra jag lite på och kvinnan till höger såg i början ut som en man.

Jag är nöjd med min bild, jag har spenderat mycket tid och arbete på bilden och gjort många detaljer. När jag skissade bilden gjorde jag en massa detaljer, när jag sedan skulle måla bilden trodde jag inte att jag kunde göra det men jag lyckades.

fredag 8 maj 2015

Stalonien - Veiko Vindra

Mitt namn är Veiko Vindra, jag är 48 år och kommer ifrån Stalonien. Jag är gymnasielärare, är gift och har en dotter. Landet jag kommer ifrån är en diktatur. I Stalonien är det polisen, diktatorn och militären som bestämmer. Det är svårt att ta sig ut ur landet och om man bryter mot minsta lilla regel blir man tagen av polisen.

Innan jag lyckades fly från Stalonien levde jag ett tufft liv. Jag och min familj var fattiga. Vi hade planerat att fly landet under en lång tid. Jag och min fru hade länge jobbat och sparat pengar till resan. Jag undervisade Stalonska och min fru var journalist på det statliga TV-bolaget. Vi var trötta på diktaturen. Vi hade varit trogna mot staten länge men hade inte fått något tillbaka. Vi kände att det var nog.

Vi var tvungna att stå i långa köer till läkaren och till migrationsverket för att få tillstånd att åka därifrån. Jag insåg efter ett tag att det skulle ta för lång tid, om vi ens någon skulle få lämna landet lagligt. Personalen var dryg och de kändes som att de motarbetade en istället för att hjälpa en. Jag och min fru bestämde oss för att hitta ett annat sätt att ta oss ut ur landet. Vi hittade en man som hette Dragan. Han var väldigt mystisk men sa att han kunde hjälpa oss ut ur landet. Han skulle smuggla mig och min familj i hans buss. Vi vågade först inte lita på Dragan men senare insåg vi att vi inte hade något val, vi ville så gärna fly, det var värt risken.

Klockan fyra på morgonen skulle vi samlas vid en ödelagd bilskrot. Där hade flera familjer samlats för att få åka med Dragan i hans buss. Bussen tog sig ostört ut ur staden, ut på den slitna landsvägen, mot bergen och gränsen mot Dalien. Under eftermiddagen kom vi fram till gränsen. Vi hade kört på en liten stig i några minuter för att vakterna inte skulle se oss. Vi hoppade av bussen och kröp de sista tjugo minuterna över gränsen. Ibland fick vi ligga stilla och tysta på marken när någon hörde en vakt i närheten. När vi kommit över gränsen stod där en buss som var väldigt lik den vi åkt i innan. En av Dragans vänner hade lämnat den där, de hade smugglat Stalonier ur landet flera gånger förut. 

Resten av resan gick mycket lättare. Ingen av de andra länderna vi åkte igenom var en diktatur så bevakningen var inte lika hård. Efter en vecka hade vi lyckats ta oss till Sverige. Under tiden hade flera av passagerarna hoppat av i de länderna de skulle till och nya hade hoppat på. 

När vi kom fram till Sverige blev vi tagna till migrationsverket. Där pratade alla ett helt främmande språk. De gav oss blanketter att fylla i och de pratade och pekade på olika rubriker, ställde några oförståeliga frågor och skrev i deras egna papper. Våran familj satt helt oförstående i tre timmar och försökte förstå vad personalen menade. Det var som charader; de pekade, kliade sig i huvudet, viftade med armarna och gjorde ljud. Tillslut hade vi fyllt i alla papper och vi lämnade in dem och migrationsverket godkände dem. 


Nu lever vi på ett asylboende sedan en månad tillbaka. Språket är fortfarande helt främmande förutom några enkla meningar. Våran dotter lär sig språket snabbast. Vi lever inte direkt i något lyxigt hus och vi saknar vårt gamla hus i Stalonien men vi vill ändå inte åka tillbaka. Inte än iallafall. Vi saknar våra släktingar och vänner, vi har knappt fått någon kontakt med dem sedan vi flydde landet. Det är svårt att ta kontakt med befolkningen i Stalonien om man bor utanför landet eftersom militären och polisen kontrollerar allt som kommer in och ut. Vi hoppas på att diktaturen någon gång kommer att störtas och när den gör det ska vi resa tillbaka.